Ja igår gick startskottet kl 14 för det 10 km långa loppet som några från jobbet var anmälda till. Jag och Madde hade tänkt att gå pw samt jogga för vi har ju inte tränat en enda gång inför detta. Jag har inte tränat på några månader överhuvudtaget. Dessutom så hade jag glömt min bricanyl då jag har ansträngningsastma. Jag tänkte att när vi sprungit 5 km kan man ju sakta av för det vet jag att jag kan springa utan att stanna. Men man hade sådant adrenalin och jag kände att "nej jag ska klara detta, springa hela 10 km". Och det gjorde jag!!
Så sjukt stolt över mig själv, en mil utan att stanna och vi kom i mål på tiden 1:03.
Jag peppade Madde flera gånger då hon ville sakta ner men jag sa hela tiden "kom igen vi klarar det, sakta inte ner". Det blir ju jobbigare att sakta ner när man väl kommit igång.
Jag kände verkligen ett lyckorus, jag klarade det!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar